Johan Stiernstedt beskriver i sin bok Den galna psykiatrin sina erfarenheter som psykiatriker i den svenska sjukvården. Stiernstedt visar med sin berättelse att dagens psykiatri lider av stor brist på ett existentiellt förhållningssätt gentemot patienterna. Hans dröm var att få ta de där djupa samtalen med sina patienter och verkligen gå till botten med vad som behöver göras för att den enskilde ska må så bra som möjligt. Men istället tvingas han att bli en del i den alltmer medikaliserade psykiatrin där varje patient mer eller mindre lämnas åt sitt öde med endast ett recept på piller som förväntas göra underverk. Men utan samtal och stöd, konstaterar Stiernstedt att farmakologiska medel sällan är till någon större gagn för den psykiskt sjuka, kanske tvärtom. Författaren sätter också fingret på problemet med den växande byråkratin: kvalitetssäkring och dokumentation som tar upp en allt större del av vårdpersonalens tid. Stiernstedt trycker verkligen på den spirituella eller andliga aspekten av hälsa, med eller utan religiös innebörd. Han menar att stora frågor om livets mening och liknande måste få ta plats i psykiatrin för att hjälpa människor på ett existentiellt plan och därmed kunna hantera svårigheter i livet.
Jag känner igen Stiernstedts beskrivning då jag själv arbetat inom vården. De existentiella frågorna blir tydliga, inte minst i arbetet med palliativa vårdtagare, enligt min erfarenhet. Jag har sett hur existentiell ångest kan yttra sig och den som bevittnat det glömmer det förmodligen aldrig. Men vikten av djupare samtal är såklart inte begränsat till livets slutskede utan omfattar alla livsstadier, både i väl och i ve.
© Nullam malesuada erat ut turpis